Det är så sjukt jävla svårt med alla dessa måsten, alla beslut och massa annat man bara mååååste göra när man är vuxen. Ta mig tillbaka några år, till den tiden då man slapp alla beslut som skulle fattas och alla problem med pengar, kärlek och känslor. 

 

Jag är kär. Jag är förbannat jävla kär och äntligen har jag erkänt det för mig själv. Men varför ska man alltid bli kär i fel kille? Han har inte samma känslor som jag har för honom. Men ändå så skulle han tycka att det vore kul om jag flyttade hem till honom.. 

Jag förstår mig inte på honom ibland, men ändå så rusar kärleken omkring i kroppen på mig när jag tänker på honom, när jag ser honom, när jag hör hans röst.

Samtidigt som jag är så fruktansvärt kär i honom så har jag andra känslor som att jag lätt blir irriterad på honom, tycker att han är en riktigt idiot och så vidare. Men det kanske är nån försvarsmekanism.. Eftersom han tydligen inte är kär i mig så vill jag väl försöka få ner mina känslor för honom.. Jaa jag vet då inte! 

Kär är jag i alla fall.. 

 

Och vi har tidigare pratat om att jag skulle flytta till honom när han får lägenhet. Och nu har han det. Känns det lika självklar fortfarande? Nej, det känns som att det inte alls kommer bli så. Jag vill flytta dit. Jag vill komma bort från allt och leva mitt eget liv. Men jag har en känsla av att hur mycket han än säger att jag får flytta dit så kommer han ända sig i sista sekund.. Ja jag vet jag är knäpp.. Massa konstiga tankar och känslor och hit och dit.
Men snälla nån, jag är bara 19 år. Jag får känna mig osäker. 

Sometimes you have to stop thinking so much,
and go where your heart takes you.